Division 7

Hela idén med Division 7:s värv är att väcka det rus som bara en omtumlande livespelning annars kan göra; känslomässig eufori, nävarna i luften, gemenskapen och en plats där musiken är lika mycket på lek som på blodigt allvar. Det här är ledstjärnan när Division 7 nu är tillbaka med albumet Hundhuvudet den 22 mars – uppföljaren till den kritikerhyllade debuten Paradis Garage från 2023.

Hundhuvudet handlar om att komma till insikt om behovet av personlig förändring för att hålla relationer vid liv – och lika mycket om oförmågan att åstadkomma detta. Det är det fula behovet av att sväva iväg och förälska sig i en förljugen och romantiserad självbild, för att därefter hastigt och olustigt falla tillbaka i det föraktfulla grimaserandet framför den egna spegelbilden. Det är ett självförakt som man intalar sig är nyttigt och karaktärsdanande, men det är också det vårsolsskimrande lyckoruset i att finna någon som är precis som en själv.
 
Temat på Hundhuvudet letar sig alltså in i både livets toppar och dalar, och Division 7 tar sig an temat på det sätt som de kan bäst. Under svårt medryckande former. Soundet på Hundhuvudet kretsar kring elgitarrer, saxofon och synthar. Det är storslaget, rivigt och levande och blinkar ogenerat till både 70-talets New Jersey och 90-talets Manchester. Om Division 7 gläntade på dörren till den stora svenska musikscenen med debutalbumet Paradis Garage så är Hundhuvudet foten som sparkar upp den på vid gavel. 

Division 7 har sedan starten sakta men konsekvent och säkert byggt en sällsynt hängiven publik. Bandet har blivit något som närmast liknar ett fotbollslag med tillhörande supportrar som får varje livespelning att hysteriskt koka likt en läktare på vilket derby som helst. Detta har Division 7 gjort utan vare sig draghjälp från ett stort skivbolag eller exponering i de stora etablerade musikmedierna.

​