Sofia Karlsson

Musik är som livets alla andra relationer.

Den behöver tid, tålamod, omtanke och respekt. Lyhördhet förstås. Förmodligen också några kompromisser längs vägen.

Sofia Karlsson har levt med musiken sedan hon var barn. Den kommunala musikskolan. Kyrkokören i Kärrtorp söder om Söder i Stockholm. En första förälskelse och kanske en aning om vad musiken skulle kunna bli för henne. Ett eget rum men också en väg genom livet.

Att lyssna när Sofia Karlsson spelar och sjunger är att ges tillträde till det där rummet och göra henne sällskap en bit längs vägen. Hon har kommit långt. Tolv album sedan debuten 2002. Otaliga spelningar och turnéer. Fyra grammisar. Ulla Billquist-stipendiet och Stockholm stads hederspris. Sommarpratare i Sveriges radio P1. Bland mycket annat.

Numera går det även att följa hennes spår bakåt. På sätt och vis blir det tydligare då hur Sofia Karlsson förhåller sig till spelandet, till musiken och berättelsen.

Redan på ”Folk songs” från 2002 sjunger hon om livets förgänglighet på ett nästan brådmoget sätt. På senaste albumet ”Sånger från broccolifälten” handlar hennes egna sånger om barnet, om kärleken och om att för allt i världen inte låta sig bli blind för skimret i vardagen.

Vart man än söker sig i de sånger, egna och andras, som Sofia Karlsson släppt finns hela tiden kombinationen av vacker strävhet i spelandet, kristallen i sången och den klara, stadiga blicken. Allt Sofia Karlsson gjort har varit på riktigt. Det är uppriktig musik.

Sofia Karlsson är också folkmusiker i ordets verkliga bemärkelse. En medmänsklig musikant. En stark personlighet i ett kollektivt sammanhang.

Pianisten Martin Hederos, från bland annat The Soundtrack of our Lives men som spelat med ”alla”, har berättat om hur julkonserterna med Sofia Karlsson gjort att han vågat spela på ett intimare sätt. I duo med Sofia Karlsson går det inte gömma sig, eller den men man verkligen är så som i dånet från ett brusande rockband.

Närheten gäller inte bara mellan musikerna. Sofia Karlsson är en artist som på riktigt ser oss som sitter i publiken.

Folkmusik är bruksmusik. Den finns där att festa och fröjdas till. Den gör sitt jobb på bröllop och på begravningar. Folkmusikern väver silvertrådar genom människors liv. Från musikant till musikant från generation till generation.

Sofia Karlsson har burit den stafettpinnen hela sin karriär. Det är förstås ingen tillfällighet att hon tolkar Dan Anderssons visor med sådan känslighet men också med modet hos den som är övertygad om att hon har något eget att tillföra.

Sofia Karlsson kan musikens traditioner men är inte traditionalist. När hon spelar en polska är hon där den kommer från men ännu mer här och nu. Och i de egna sångerna finns tonen, klangen och känslan från folkmusiken när Sofia Karlsson sjunger om livet i Hälsingland där hon ägnar sig åt barn, byggnadsvård, odling och musicerande efter flytten från Stockholm. Som textförfattare har hon hittat sin egen, högst personliga tonträff.

Det hållbara växelbruket ger löften om att Sofia Karlsson har så väldigt mycket kvar att göra.

Tjugo efter genombrottet med ”Svarta ballader” har hon fortfarande bara börjat.

FAKTA:

Född: Stockholm 25 mars 1975.

Spelar: Mandola  (också kallad bouzouki ), tenorgitarr, mandolinbas samt träflöjter och whistles.

Bor: på en Hälsingegård tillsammans med akrobaten Benoît Fauchier och två barn.

Debuterade: 2005 med Svarta Ballader. Firar 25 år som artist 2025 och ger då ut en hyllning till Selma Lagerlöf  “En sång till Selma”, med texter skrivna av och riktade till henne.

Inspirerad av: Dolly Parton, Thorstein Bergman, Tracy Chapman och Marie Fredriksson.

Okänd talang: är väldigt bra på att göra galetter.

Skriven av: Johan Lindqvist, musikjournalist